Trysil 1940-huge German losses?

View previous topic View next topic Go down

Trysil 1940-huge German losses?

Post  Johan F. on Sun 16 May 2010 - 10:49

Just read this article in Aftenposten:

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3653174.ece

it details fighting in Trysil in May 1940 between Norwegian and German forces, and claims that 100 germans were killed...

The whole thing struck me as odd, surely, losses of this magnitude would have ensured that the episode would have been well known. 100 KIA should also (roughly) correspond to about 200 WIA, that means the German battalion took some 50 % casualties..during night skirmishing with lightly armed inferor forces!

Found this text, it mentions fighting in Trysil, but not sure it is the same episode:

http://www.ponnyland.com/harald/1940.htm

The source in the original article does not present any hard evidence, merely hearsay, so he "assumes" they lost 100 men..

This sounds a lot like what was common during and right after the war, when wishful thinking, the "fog of war" (and a bit of propaganda?) often inflated German losses enormously withouth any hard facts to back it up. Understandable behaviour in 1945, but today, with the resources available, that such an article is written before the facts have been checked...? And even worse, that Aftenposten prints it...probably made a good headline.

But does anyone have access to the original German loss lists, so that the matter can be settled?

Johan F.

Johan F.

Posts : 18
Join date : 2008-03-25

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  AltforNorge on Sun 16 May 2010 - 22:33

Contact the local church. All soldiers were originally burried at the local cemetaries. First later on, the corpses were remowed and transported to Oslo.

AltforNorge

Posts : 346
Join date : 2008-03-08
Age : 63
Location : Møre og Romsdal

View user profile

Back to top Go down

Gröndalen

Post  Stellan Bojerud on Sat 22 May 2010 - 12:19

Only in Swedish from my coming book:

Estimated German losses: Some 10-12 dead and approx 40 wounded.

Kulspruta = Mitraljöse
Kulsprutegevär = Maskingevaer
Granatkastare = Bombkastere
Pluton = Tropp
Skyttegrupp = Gevaerlag


Kompani Brandt vid Gröndalen den 2-3 maj

Kapten Gisle Brandts kompani var en riktig ”främlingslegion” med folk från sex olika regementen vartill kom utländska frivilliga. Som nämnts hade fjärde plutonen under fänrik Güettler utgått för annan uppgift medan kompaniet istället underställts en kulsprutepluton under befäl av 27-åriga fänriken Gunnar Diesen (IR 5).

Kompani Brandt
Kompanichef Kapten (K) Gisle Brandt (IR 13)
Ställföreträdare Vakant
Kvartermästare Löjtnant Anton Gauksheim
Chef 1.pluton Fänrik Arnold Heggelund (IR 16)
Chef 2.pluton Sekundlöjtnant Asbjörn Kufaas (IR 12)
Chef 3.pluton Löjtnant Rudolf Kacerowsky (österrikisk frivillig)
Chef kulsprutepluton Fänrik Gunnar Diesen (IR 5)
Styrka: 6 officerare, 3 sergeanter, 115 man, 6 kulsprutegevär,
3 kulsprutor (Colt)

På eftermiddagen den 1 maj kom tyskarna i stridskontakt med en norsk postering vid Ulvåa, som försvarades av frivilligtroppen under ledning av William Taylor. Tyskarna anföll med ca 70 man, men tillbakaslogs av den norska styrkan. Tyskarna led förluster, varför de övergick till ett mer försiktigt uppträdande.

Omkring klockan 1100 den 2 maj återupptog tyskarna anfallet med understöd av granatkastare. Granatkastarelden tvingade norrmännen att dra sig tillbaka och tyskarna började bygga en bro över älven.

1.pluton (Heggelund) var grupperad på 150 meters bredd till höger vid lärarbostaden. En grupp om åtta man avdelades som flankskydd ca 400meter väster om huvudställningen, som hölls av två kulsprutegevärsgrupper.

2.pluton (Kufaas) höll vänster flygel och var grupperad på ca 350 meters front. Plutonen bestod av en skyttegrupp och två kulsprutegevärsgrupper.

3.pluton (Kacerowsky) med en skyttegrupp och två kulsprutegevärsgrupper utgjorde kompanireserv.

Kulspruteplutonen (Diesen) grupperades med tre kulsprutegrupper i mitten av ställningen.

Kapten Brandt, som hade sin kommandoplats i närheten av reservplutonen bedömde att tyskarna sannolikt inte skulle anfalla under natten, varför han anbefallde halv stridsberedskap, så att halva kompaniet fick vila i tretimmarsperioder.

Omkring klockan 2145 föranledde emellertid kraftigt motorbuller kapten Brandt att beordra full stridsberedskap vid kompaniet. Klockan 2210 hade tyskarnas tät nått fram till vägspärren. Kapten Brandt hade gett skriftliga order om hur eldöppnandet skulle ske och detta fungerade fullt ut. Fänrik Diesen uppgav ”Ildåpningen fra samtlige våpen kom som ett skudd”.

Det kraftfulla eldöverfallet kom överraskande för tyskarna, som led förluster och sökte dra sig tillbaka. Sedan de grupperat granatkastare började de med stöd av dessa att bekämpa de norska ställningarna. Granatkastarelden låg oroande nära de norska kulsprutenästena. Däremot var den tyska kulspruteelden lätt att bekämpa, eftersom tyskarna använde spårljus, vilket avslöjade var deras vapen var grupperade.

Tyskarna gjorde en framstöt mot 2.plutonens ställning, varvid ställföreträdande plutonchefen, en ung sergeant, tappade nerverna och lät de två kulsprutegevärsgrupperna lämna sina ställningar. Fänrik Kufaas och skyttegruppen sökte hejda dem, men bara en man lystrade. Efter en stund hade emellertid fänrik Kufaas lyckats återsamla huvuddelen av plutonen.

På höger flank gick tyskarna fram och nådde handgranatsavstånd, men sergeant Hoff som var chef för den vänstra kulsprutegruppen lade om elden och bekämpade tyskarna, som nu var så nära att fänrik Diesen måste värja sig med sin pistol.

Tyskarna drevs tillbaka, men övergick till att söka kringgå norrmännens försvar i större cirkel kring flyglarna. Snödjupet gjorde att den framryckningen gick långsamt. För att orientera sig sköt tyskarna klockan 2230 upp lysgranater, vilket underlättade norrmännens eldgivning. ”Dette löste ut en hissig ildgivning”.

Visa av skadan upphörde tyskarna att skjuta lysgranater. Norrmännen uppfattade kommandot ”Aufhören” och skrik från sårade.

Klockan 2350 uppfattade kapten Brandt att tyskarna sökte kringgå ställningen väster om lärarbostaden och beordrade fänrik Heggelund att åtgärda detta. Heggelund gick i ställning med en kulsprutegevärsgrupp till höger om lärarbostaden och tillbakaslog tyskarna.

Omkring 0030 minskade den tyska eldgivningen och 0130 hördes det att de var på återtåg. Klockan 0215 var det helt tyst, men kapten Brandt uppfattade att det fortfarande fanns tyskar kvar vid vägspärren, varför han beordrade reservplutonen Kacerowsky att ingripa. Denna lyckades ta tio fångar, varav en löjtnant och en fältväbel. Tyskarna beskrevs som ”meget deprimert”. Norsk sjukvårdspersonal sändes fram för att omhänderta tyska sårade, som sändes till sjukhuset i Innbygda.

De tyska förlusterna inom detta område kan med ledning av uppgifter från sjukhus och kyrkogårdar i efterhand skattas till ett dussintal döda och ca 40 skadade. Det visade sig sedermera att tyskarna efter striden retirerat ända till Elverum.

På norsk sida förelåg inga förluster alls. Striden vid Gröndalen 2-3 maj 1940 var en fullständig seger för norrmännen. Äntligen hade den norske soldaten fått visa vad han kunde. Kapten Gisle Brandt hade gjort en imponerande prestation redan i att skapa ett fungerande kompani av folk som kom från sex olika regementen.

Kapten Brandt sköt emellertid över äran för framgångarna på löjtnant Kacerowsky (43) och kulspruteplutonchefen fänrik Diesen (27). Kacerowsky framhöll i sin tur sergeant Wullum, gruppcheferna Christensen, Kristiansen och Strandhaug samt soldaterna Mogaard och Theodorsen.

Fänrik Diesen lovordade sergeant Hoff samt de tre kulspruteskyttarna Hammargren, Rasch och Sjaavaag. Sergeant Hoff omkom sedermera vid ett fallskärmshopp 1943. Eventuellt var Hammargren en svensk frivillig, men detta har inte kunnat beläggas.

Per telefon fick kapten Brandt order att avbryta försvaret av Gröndalen och att gå in i Sverige. Han var i färd med att räkna in krigsbytet, som bestod av 15 motorcyklar och sex lastbilar i användbart skick samt därutöver ett antal sönderskjutna fordon. Vidare togs stora mängder material, såsom gevär, kulsprutor och granatkastare samt en hel del ammunition.

När kapten Brandt erhöll skriftlig order om att gå in i Sverige, kände han sig tvungen att lyda denna. Kompaniet lastades på bilar, varav de från tyskarna erövrade sex lastbilarna kördes av tyska krigsfångar. Vid gränsen frigavs tyskarna.

Den svenska gränsbevakningen räknade in den norska styrkan, som bestod av fem officerare, 115 man och två sjuksköterskor. De svenska officerarna var imponerade av norrmännens hållning. Överste Andén skrev att de norska soldaterna ”verkade ganska oberörda efter denna kraftiga strid” och major Lagerquist ansåg att truppen gjorde ett ”mycket hurtigt intryck” och var ”med rätta mycket stolta över sin seger”.

Stellan Bojerud

Posts : 14
Join date : 2009-06-23

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  kaii on Sun 23 May 2010 - 20:19

spennende. denne boka skal jeg lese!

kaii

Posts : 81
Join date : 2008-04-30
Location : London UK

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  odybvig on Tue 25 May 2010 - 22:48

Det var en del av M.G. Btl 4 som møtte denne hindringen. Iht Taglische meldungender Gruppe XXI an OKW (E 268-3a)
2 mai støtte avdelingen på en sterk avdeling bak organiserte sperringer. Forsøk på å bryte sperringen mislyktes.
3 april er sitasjonen den samme. Forsterkninger er tilkalt og flankemarsj er iverksatt. Kveldsrapporten forventer suksess mht til gjennombrytning bla vha flystøtte den 4 april.
4 april gjennombrudd
5 april området Elverum til svenskegrensen sikret. Ingen fiendlig aktivitet.
Den irregulære avdelingen av svensker, nordmenn, dansker og finner er antatt gått over grensen til Sverige
Det bemerkes også at kvinner hjalp til med å bære ammo til denne avdelingen
Egne tap er ikke nevnt, noe som tyder på vanlige tap (forventete tap) i forbindelse med et angrep på en befestet stilling

M.G. Btl. 4 drev på med angrep på både Røros og Trysil samtidig, så det kan være litt vanskelig å skille de to aksene fra hverandre i rapportene.
For øvrig ble det sendt protest til Svenske myndigheter pga styrkens Svenske innhold

Skal man ha nøyaktige tapstall må man antagelig finne papirene til M.G. Btl. 4 (som jeg ikke har)
Men tallet 100 virker noe søkt. 10 - 20 kanskje

Ikke uventet ser man at dette blir definert som en seier for den "norske" styrken
Sannheten er nok noe nærmere at dette var en helt normal hendelse i stridsutviklingen under oppholdene strid for vår side og bare en hendelse blant mange for den andre siden som drev med angrepsstrid på flere akser.

Mvh
Olve

odybvig

Posts : 58
Join date : 2008-04-28
Location : Bergen Norway

View user profile http://www.luftwaffe.no

Back to top Go down

Trysill

Post  Stellan Bojerud on Wed 26 May 2010 - 0:08

Trysil

Som nämnts hade chefen IR, överste Hans Hiorth, den 18 april givit order om att regementet skulle utrymma Elverum och dra sig norröver.

I samband härmed anbefallde överste Hiort bildandet av en bataljonsstridsgrupp som benämndes Trysildetachementet. Till chef utsågs bataljonschefen vid 1.bat/IR 5, 45-årige kaptenen Mikael Gaalsaas. Denne disponerade en del av bataljonsstaben samt 2.lantvärnskompaniet under befäl av 43-årige kaptenen Gisle Brandt. Vidare tilldelades detachementet en kulsprutepluton och en sjukvårdsgrupp.

Trysildetachementets verksamhetsområde låg öster om Österdalen och ca 200 km söder om Röros dit huvuddelen av IR 5 dragit sig tillbaka. Styrkan stod i kontakt med Sverige via Drevsjö ca 50 km norr om Trysil, där major Hvoslef var representant för de norska myndigheterna och stod i kontakt med stortingspresident Hambro i Stockholm.

Trysildetachementet
Chef Kapten (K) Mikael Gaalsaas (IR 5)
Adjutant Fänrik Kolbjörn Skaare (IR 5)
Underrättelseadjutant Fänrik Ragnar Böe (IR 5)
Kvartermästare Löjtnant (B) Nils Kvissel (IR 6)

Kompani Brandt
Kompanichef Kapten (K) Gisle Brandt (IR 13)
Ställföreträdare Fänrik Rolf Wennberg (IR 12, till 21 april)
Kvartermästare Löjtnant Anton Gauksheim (IR Cool
Chef 1.pluton Fänrik Arnold Heggelund (IR 16)
Chef 2.pluton Sekundlöjtnant Asbjörn Kufaas (IR 12)
Chef 3.pluton Löjtnant Rudolf Kacerowsky (österrikisk frivillig)
Chef 4.pluton Fänrik Jan Güettler (SFK)
Styrka: 7 officerare, 3 sergeanter, 142 man

Kulsprutepluton
Plutonchef Fänrik Gunnar Diesen (IR 5)
Styrka: 1 officer, 1 sergeant, 20 man, 3 kulsprutor (Colt)

Frivilligtropp (vaktavdelning) Frivillige William Taylor
Styrka: 16 man

Sjukvårdsgrupp
Chef Löjtnant Med. Dr. N.H.Haugen
Styrka: 12 sjukvårdare, 2 sjuksköterskor

Kapten Björkmans styrka

Den 18 april anlände den svenske frivillige kaptenen Knut Björkman (SFK) till Trysil. Han hade redan den 11 april kommit till Norge och hade den 15 april varit i Elverum, men återvänt till Stockholm för att konferera med stortingspresident Hambro. Björkman lyckades dupera Hambro till den grad att han fick skriftlig fullmakt in blanco att göra vadhelst som var i Norges intresse.

Kapten Björkman lyckades få flygtransport till Haerens Overkommando (HOK), där han emellertid inte hade någon framgång, vilket han förteg då han den 19 april återkom till Trysil. Istället påstod han att HOK godkänt hans planer.

Den 20 april anlände till Trysil så löjtnant John Björkman (SFK) med 22 finlandsfrivilliga, varav huvuddelen norrmän. De två Björkman repellerade varandra som likpoliga magneter och John Björkman återvände tämligen omgående till Sverige.

Knut Björkman satte igång med att rekrytera frivilliga och skaffa fram utrustning, vilket gick över förväntan och per den 21 april hade hans utsända patruller rekryterat ca 350 man och anskaffat avsevärda mängder materiel varibland även lastbilar, kulsprutegevär och kulsprutor.

Med dessa resurser påbörjades uppsättningen av ytterligare ett skyttekompani under befäl av 36-årige fänriken Rolf Wennberg och ett kulsprutekompani under 44-årige löjtnanten Kristian Skeibrok-Heskestad, vilken till följd av skador ännu inte var fullt tjänstduglig, varför kompaniet fördes av en av plutoncheferna, fänrik Knut Westad.

Stridsgrupp Björkman
Chef Kapten Knut Björkman (SFK)
Intendent Kapten G.A.Nordhagen (Pensionär)

Kompani Wennberg
Kompanichef Fänrik Rolf Wennberg (IR 12)
Ställföreträdare Vakant
Kvartermästare Vakant
Chef 1.pluton Fänrik Furöy (IR 16)
Chef 2.pluton Fänrik Karl Gustaf Börjesson (SFK)
Chef 3.pluton Fänrik John Gjerde (IR 5)
Styrka: 4 officerare, ca 200 man, 42 kulsprutegevär (Sic!)

Kulsprutekompani
Kompanichef Löjtnant (B) Kristian Skeibrok-Heskestad (IR 5)
Chef 1.pluton Fänrik Knut Westad (IR 5)
Chef 2.pluton Fänrik Leif Maas Johannessen (IR 5)
Chef 3.pluton Fänrik Dahl (Art)
Chef 4.pluton Fänrik Bredvik (Flyg)
Styrka: 5 officerare, 120 man, 10 kulsprutor (Colt)

Striden vid Lerbekkenget skola i Ytre Rendal 1 maj

Kapten Björkman hade sänt ut en patrull till Misteregga i närheten av Nordre Osen. Denna bestod av fem man under befäl av 47-årige ingenjören Karl Lindström från Göteborg. Lindström var en veteran från frihets- och inbördeskriget i Finland 1918, där han deltagit i Svenska Brigaden.

På kvällen den 30 april kom 25-årige fänriken Torleiv Grötte (Krigsskolen) med 19 man och tog befälet i Misteregga. Efter att ha underättats om att en tysk grupp om ca åtta man var förlagd i Lerbekkenget skola, beslöt sig Grötte att anfalla denna i syfte att komma över vapen. Till följd av brist på vapen kunde Grötte endast ta med sig tolv man. Själv hade han en Colt-pistol och de övriga hade gevär.

Sedan de kommit fram till skolan grupperades truppen på en höjd väster om skolan medan tre man tog sig fram till skolan för att kasta in hemmagjorda handgranater i form av konservburkar fyllda med sprängmedel. Detta lyckades men granaterna hade den effekten att tyskarna öppnade kraftig eld från skolan, vilken besvarades av norrmännen.

Sedan eldgivningen upphört sökte Grötte, Lindström och soldat Ola Balstad utspana vilken verkan granaterna och beskjutningen hade haft. Härvid stupade Lindström. Grötte uppfattade motorbuller som närmade sig och antog att tyska förstärkningar var på väg, varför han avbröt striden och återvände till Nordre Osen.

Det visade sig sedermera att en tysk hade stupat under överfallet. Påföljande dag lät tyskarna bränna ner skolan.

Stridsgrupp Björkman vid Östra Aera den 1-2 maj

Längs vägen från Rena till Nordre Osen hade norrmännen grupperat en motståndslinje vid ån Östra Aere där vägspärrar anordnats. Delar av 1.kulspruteplutonen under befäl av fänrik Knut Westad höll en förpostställning ca 1 kilometer framför huvudställningen.

Kapten Björkman hade emellertid begivit sig till Drevsjö för att konferera med major Hvoslef, varför befälet på platsen fördes av fänrik Rolf Wennberg.

Förpostställningen, som bestod av två kulsprutegrupper kom omkring 1725 i strid med tyskarna, som tillbakaslogs, men därefter började en dubbel kringgångsrörelse. Pluton Westad tillbakaryckte därför till huvudställningen. Under den korta striden stupade 23-årige kulspruteskytten Odd Olsen, vilket var en stor förlust eftersom ”han var hele troppens gode humör”.

Strax därefter kom tyskarna fram mot huvudställningen, som bestod av fyra motståndsnästen om vardera en skyttepluton och en kulsprutepluton. Norr om vägen förde fänrik Wennberg befälet och söder om denna leddes striden av fänrik Gjerde. Den samlade styrkan leddes av löjtnant Skeibrok-Heskestad, som trotsat läkarnas föreskrifter och lämnat sjuksängen.

Tyskarna nådde fram till ca 100-150 meter framför ställningarna och öppnade kraftig eld. Norrmännen besvarade elden och tyskarna kom inte vidare. För ovanlighetens skull understöddes norrmännen av en granatkastartropp under befäl av fänrik Furöy, som bl a fick in en fullträff på en tysk lastbil och som bekämpade de tyska granatkastarna.

Vid midnatt upphörde eldgivningen och då hade på norsk sida fem man skadats, varav en svensk frivillig, 22-årige Carl Silfverstrand. De skadade fördes till sjukhuset i Trysil. Efter kriget beräknades det att tyskarnas förluster vid Aera denna dag uppgick till nio döda och fem svårt skadade samt ett okänt antal lätt skadade.

På morgonen den 2 maj satte tyskarna igång verksamheten omkring klockan 0515 och eldgivning pågick fram till klockan 0800,då tyskarna åter drog sig tillbaka. Under denna strid skadades soldat Oddvar Halfdansen Neby (21) så svårt att han några dagar senare avled på sjukhus.

Klockan 1110 öppnade tyskarna på nytt eld, men drog sig efter en stund tillbaka. Sedan hände inget mer än att ett tyskt spaningsplan flög över ställningen omkring klockan 1400.

På kvällen ankom klockan 2315 ett telegram från stortingspresident Hambro om att striderna skulle upphöra. Kapten Björkman, som återkommit från mötet i Drevsjö, blev mycket upprörd och obalanserad, men beslöt sig senare att lyda denna order.

Löjtnant Skeibrok-Heskestad och fänrik Wennberg förtjänar allt beröm av att kunnat leda denna hastigt sammansatta trupp till en klar framgång och truppen förtjänar all heder för sitt fasta uppträdande under striden.

Upplösning den 4 maj

Trysildetachementet tillbakaryckte under den 3 maj ca 50 km norrut till Drevsjö. På kvällen den 4 maj kom en tysk patrull om sex man på motorcykel fram mot Drevsjö, men slogs tillbaka av en pluton under befäl av svenske sergeanten Karl Gustav Ruthelius (SFK), 29-årig köpman från Stockholm. Då större tyska styrkor kom i antågande anbefallde fänrik Wennberg resterande trupper att gå över gränsen till Sverige

Stellan Bojerud

Posts : 14
Join date : 2009-06-23

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  Johan F. on Wed 26 May 2010 - 14:17

Takk til alle bidragsytere, det er mye kunnskapsrike folk der ute! Very Happy

Dette var et meget godt eksempel på oppholdende strid, og selvfølgelig en klar seier for de norske styrkene (med litt svensk hjelp!). Sannsynligvis en av de kamphandlingene hvor nordmenn gjorde det best i 1940.

Bare irriterer meg at ikke journalister/ forståsegpåere/ ivrige sjeler tar seg bryet med å sjekke litt på forhånd før man buser ut med artikler fulle av faktafeil. Det er jo en minst like god og spennende historie når fakta stemmer.

Johan F.

Johan F.

Posts : 18
Join date : 2008-03-25

View user profile

Back to top Go down

Ytterligare en norsk framgång

Post  Stellan Bojerud on Wed 26 May 2010 - 14:42

Det fanns fler exempel på lyckade norska strider i södra Norge.
Röros

Major Röd ger inte upp

Efter att ha vilat ut några timmar i Röros betraktade major Röd läget. Österdalsgruppen var på flykt mot Sverige och själv stod han utan trupper. Han lyckades få tag på en bil och ta sig förbi kolonner av flyktande till Vauldalens tullstation. Vägen var kantad med bortslängda gevär och annan utrustning.

Under loppet av 25 april anlände till Vauldalen ca 50 svenska frivilliga ledda av fänrik Tage Sixten Holmqvist (SFK), 33-årig sergeant från Stockholm. Denne hade själv i samråd med norska legationen i Stockholm rekryterat styrkan, som lämnat Stockholm två dagar tidigare och rest med tåg till Hede och därifrån med förhyrda bussar.

Påföljande dag anlände norske frivillige löjtnanten (SFK) Fredrik Wraal med ytterligare några frivilliga och vidare kom några soldater ur lantvärnsbataljonen IR 5 åter från Sverige. Även en del soldater från andra sprängda förband anslöt sig. Major Röd satte ut en postering vid Jensvold. En annan frivillig som anslöt sig var Allan Mann, som deltagit i striderna vid Kongsvinger och reträtten till Röros.

På kvällen 27 april kom major Ragnar Gundersen via Sverige med ”Kotkagjengen”, en grupp om ca 60 civilarbetare, som varit i Finland. Av dessa var 24 militärutbildade och bildade en pluton under befäl av fänrik Stenvik, medan 36 utgjorde en arbetsavdelning med uppgift att samla in bortslängd materiel och reparera denna, inklusive bilar. Ett magasin upprättades på Ryen gård.

Följande dag stängdes gränsen mot Sverige, varför några förnödenheter inte kunde fås från det hållet. Major Röd sökte stöd från kommunala myndigheter för att ordna underhåll för sin trupp, men avvisades först. Flyktande trupp hade plundrat och maroderat så att det räckte, tyckte ortsbefolkningen.

Major Röd lyckades dock vända situationen och då civilmyndigheterna nu fann att det rörde sig om militärt organiserad trupp under kompetent ledning, gavs beredvillig hjälp.

Torsdagen 30 april disponerade major Röd följande styrkor:

Stabsplats Vauldalen tullstation
Major Röd med bataljonsledning och ordonnanser, sammanlagt ca 30 man. En telefonpostering om fyra man vid Skottgården

Kompani Wraal
Chef: Löjtnant Fredrik Wraal (SFK). Ställföreträdare: Fänrik Tage Holmquist (SFK)
Ca 120 frivilliga (SFK), såväl norrmän som svenskar, grupperade vid Jensvoll gård.

Pluton Stenvik
Chef: Fänrik Stenvik
36 norska soldater, majoriteten härav från ”Kotkagjengen”, vid Djupsjöli.

Underhåll
Depån Ryen gård med två befäl och åtta man.
Arbetsavdelningen med 36 man i Vauldalen.
Fem lottor för matlagning, varav tre följt med hela vägen från Kongsvinger.
En svensk frivillig sjuksköterska, som anmält sig 25 april.

Sent på kvällen anlände från Sverige översergeant (SFK) Johan Manfred Björck, 35-årig stamanställd stockholmare, som åkt från Stockholm 29 april och nått Hamrafjällets hotell påföljande dag. Där träffade han en löjtnant Jonsson och i dennes bil åkte de båda kl 2330 över gränsen och träffade major Röd.

Översergeant Björk erbjöd sina tjänster under förbehåll att ”under inga som helst omständigheter ställas under en viss löjtnant Vraal”, som han kände från Finland. När löjtnant Wraal sedermera dök upp, beslöt han sig dock att ”trots den antipati jag hyser till mannen ifråga i alla fall gemensamt med honom kämpa för en god och rättvis sak.”

Björcks kamrat, löjtnant Jonsson, förblir mystisk. Göran Andolf redovisar endast en fänrik Ragnar Arvid Jonsson, född 1910, som möjligen kan vara identisk. Måhända ett fall av självutnämnd befordran?

På kvällen 30 april flyttade major Röd sin stabsplats till Jensvoll och lät kompani Wraal framgå mot Röros. Tätplutonen av kompaniet ryckte 1 maj 0500 in i staden, som var tom på tyskar, och major Röd Röd bilade genast dit.

I Röros mottogs major Röd av ”gisslankommittén”, som förklarade att gisslan visserligen var frisläppt av tyskarna, men att dessa hotat jämna staden med marken om norsk trupp åter bjöd motstånd där. Då terrängen kring Röros dessutom visade sig föga lämpligt för försvar, beslöt major Röd att gruppera styrkan vid Os, ca 12 km söder staden.

På kvällen 1 maj anmälde telefonisten i Tolga, fröken Ella Eide, att fyra tyskar var på väg med en dressin längs järnvägen till Röros.

Major Röd beslöt att släppa igenom dessa och ta dem tillfånga, vilket även lyckades. Härvid sökte den tyske löjtnanten dra sin pistol och blev skjuten. Han fördes till sjukhuset i Röros, där han senare avled. De tre soldaterna i den tyska patrullen som togs tillfånga, medfördes sedermera till Sverige. En norsk källa skriver att ”en svensk frivillig – en baron – tok av dem stövlerne for at de ikke skulle flykte och kom stolt kjörende med dem ---.”

Någon svensk baron fanns det emellertid inte bland de frivilliga, utan detta avser med största sannolikhet greve Erik G:son Lewenhaupt om vilket är känt att han deltog i återtågsstriderna från Kongsvinger.

På tal om telefonisten Ella Eide, bör det även nämnas att telefonisterna i Os, fröknarna Inga och Emma Sundmoen, kom att stanna på sina poster även då det kom till strid, varvid de fortlöpande förmedlade viktiga uppgifter till de norska trupperna.

Ett särskilt mått av civilkurage visade Inga Sundmoen, när hon med framgång hindrade tyskarna från att kapa telefonstationens ledningar genom att hävda att de var privat egendom.

Då norska styrkor upplösts vid Os, hade en del uniformer och 14 gevär kvarlämnats där. Löjnant J. Öyen (IR 1), som tidigare hade tidigare ingått i Österdalsgruppens stab, träffade major Röd i Röros och fick i uppgift att ta reda på den materiel, som fanns i Os. Här uppbådade han även skytteföreningar.

Under kvällen 1 maj och på morgonen 2 maj mötte skyttarna upp. Från Nora skytteförening kom 20 man, från Dalsbygda skytteförening 12 man och från Vingelen skytteförening ett inte helt klarlagt antal, sannolikt ca 8 man. Alla hade egna gevär och de flesta även uniformer, men några var civilklädda med armbindel i de norska färgerna.

Kompani Wraal vid Os 2 maj
På morgonen den 2 maj stod kompani Wraal med 76 man – några hade sänts bakåt till följd av sjukdom, men några hade helt enkelt försvunnit - samt ett fyrtiotal skyttar i ställningen vid Os. Kompaniet hade tre kulsprutor och fyra kulsprutegevär.

Löjtnant Wraal begav sig på spaning söderut. Omkring kl 0900 ringde fröken Eide från telefonstationen i Tolga och varslade fänrik Holmqvist – löjtnant Wraal var ännu ute på spaning – att en tysk kolonn med pansarbilar i spetsen, var på väg norrut.

Omkring klockan 1000 kom den tyska styrkan i strid med kompani Wraal vid Os. Striderna pågick sedan till omkring kl 1900 och tilltog vartefter tyskarna satte in granatkastare och pansarvärnskanoner. Norrmännen stod i en god ställning och tyskarna kom inte igenom.

Under tiden hade major Röd nåtts av budskapet att BBC sänt ut radiomeddelande om att britterna utrymt södra Norge. Han gav därför löjtnant Wraal bemyndigande att gå tillbaka till Jensvoll när läget så medgav och omkring kl 2115 var kompaniet återsamlat där. Skytteföreningarnas folk återvände hem.

Under striden vid Os stupade Lars Christian Sparby (39) och svenske frivillige (SFK) Georg William Engström alias von Engeström, 54 år och till yrket regissör. Tre norrmän och två svenskar sårades – fänrik (SFK) Bernhard Olsson, 32 år och från Visby samt soldat Sune Schnowitz, om vilken några ytterligare uppgifter inte är kända.

Som repressalie satte tyskarna eld på ett tjugutal hus, varvid ett hundratal kreatur brändes inne. En civil norrman, lantbrukaren Mikkel Os, sköts ihjäl då han sökte rädda sina djur. Vidare togs 30 personer som gisslan och spärrades under två dygn in i Os skola.

Som motiv för detta övergrepp anförde tyskarna att anfallet mot dem utförts av beväpnade civilpersoner – franktirörer, d v s friskyttar – och sådana ansåg man sig ha rätt att saklöst dräpa.

Sedan tyskarna funnit den stupade Engströms kropp och dennes identitetshandlingar, där det framgick att han var svensk medborgare och född i Finland, lät de sig övertygas om att striden utkämpats av svenska frivilliga och upphörde med repressalierna.

Rörande Engströms död föreligger flera versioner. Den officiella norska historieskrivningen berör inte omständigheterna närmare, men Holmquist säger i sin berättelse att Engströms kropp måste lämnas för att man skulle kunna få med sig få med sig kulsprutorna. En uppgift säger att han dött av hjärtslag till följd av påfrestningarna under den tyska beskjutningen.

Enligt ortsbefolkningen skulle däremot Engström frivilligt gett sig till tyskarna i utbyte mot gisslan och därefter ha avrättats..

En annan version är att Engström skulle ha sårats i foten och sökt skydd i en torpstuga, som tyskarna satte eld på, varvid han innebrändes.

Att bringa klarhet om det exakta förloppet kring Engströms död, är numera knappast möjligt. Däremot kan två versioner avskrivas.

Det var först sedan striden upphört och kompani Wraal lämnat platsen, som tyskarna tog gisslan, varför Engström rimligtvis inte skulle vara kvar i Os om han inte redan var död.

Versionen om att Engström skulle ha blivit innebränd faller på sin egen orimlighet – hur skulle tyskarna då ha funnit hans legitimationshandlingar?

Den nuvarande norska ståndpunkten är enligt Jan Egil Hafstad, pensionerad lärare i Os, som följer:

Jeg vokste opp på Hafstad, heldigvis etter at skytinga var over, men kulehull og splinter satt fortsatt i alle vegger. Og den nesten surrealistiske dagen, 2. mai 1940, var samtale- og diskusjonsstoff i hele min oppvekst når folk møttes. Og da særlig funnet av den døde finsk-svenske soldaten Engström, i Grubba sør for huset til Gea Hafstad. Både min søster og bror, som da var henholdsvis 12 og 9 år, hadde beskuet liket.

Men hvorfor lå han der, død, men uten kulehull, godt beskyttet av Sankthanshaugen til tante Gea?

Engström var blitt postert med sin mitraljøse på Gjeltøya, bare 100 meter fra riksveien, men på sørsida av Glåma. Når den første tyske kolonnen kommer til Osflaten, åpner han ild. Det blir et fryktelig blodbad. Minst fire tyskere ble drept, mange såret. Så gjelder det å komme seg i sikkerhet. Mot tyskernes automatvåpen og tunge artilleri, har han ingen sjanse i lengden. Likevel klarer han å åle seg gjennom djup snø til gamle Gjelt-garden, videre over jordet og over jernbanelinja ved Trøom (Trondset), videre i ly av jernbanefyllinga til Hafstad. Bak brunnhuset til Gea rigger han opp mitraljøsen på nytt og fortsetter skytinga, nå på 600-700 meters avstand.

Tyskerne retter nå skytinga mot Hafstad og nabogardene. Ekström begynner å gå tom for ammunisjon, og han må være utmattet. Som 54-åring har han utført en utrolig kraftprestasjon, å åle en kilometer i djupsnøen med en tung mitraljøse og annet utstyr på ryggen.

På ny prøver han å komme i sikkerhet. Han etterlater seg våpen og utstyr og begir seg i retning skogen og eggene der det er beskyttelse. Men han kommer ikke langt før han segner om, død trolig av overanstrengelse. Her blir han senere funnet, i sin finske uniform, av tyskerne.

Rörande namnet på denne frivillige, är det känt att han var född i Helsingfors 1886 av ogifta pigan Olga Alexandra Engström och okänd fader. 2009 uppsattes en staty över Engström i Os.

Tyskarna, som utgjordes av 3.kompaniet ur 13.motoriserade kulsprutebataljonen, bedöms ha förlorat ca 40 man, varav fyra begravdes på Os kyrkogård.

Under loppet av den 3 maj fick major Röd order från stortingspresident Hambro att avbryta striderna och att själv anmäla sig vid norska legationen i Stockholm.

Truppen gick den 5 maj kl 0100 i god ordning över gränsen till Sverige. En svensk sergeant och sex norrmän begav sig istället norrut för att söka nå norska trupper. Till dessa slöt sig bland andra Allan Mann och ett ytterligare antal frivilliga, så att styrkan blev 22 man, vilka som ”turister” tog tåget norröver genom Sverige.

Översergeant Björck startade den 5 maj 1530 på skidor mot Sverige och passerade gränsen den 8 maj kl 0630. Han avlade 14 maj rapport på norska legationen i Stockholm, där han bl a noterade att tyskarna ”i denna obekanta terräng ej visade sig vara det soldatmateriell som världen vill ha dem till.”

Striden vid Os den 2 maj var en odiskutabel norsk seger och fänrik Holmquist förtjänar all heder för sin ledning av striden. Han befordrades till löjtnant och erhöll sedermera Krigsmedaljen.

Eko i Stockholm

Skottlossningen vid Os gav eko ända i Stockholm genom att tyska legationen den 6 maj överlämnade en protestnote till den svenska regeringen. Tyskarna hade som nämnts finnit den stupade Engströms kropp och hans svenska pass. Vidare hade utfrågning av ortsbefolkningen gett vid handen att striden utkämpats av svenska krigsfrivilliga.

Tyskarna hotade med att utländska frivilliga, som anträffades i Norge, skulle skjutas på fläcken. Detta tillbakavisade svenska regeringen med hänvisning till 1907 års Haag-konvention artikel 17, som föreskriver att personer från neutral stat, vilka tagit tjänst hos krigförande makt, ej må behandlas strängare än medborgare i den krigförande staten.

Stellan Bojerud

Posts : 14
Join date : 2009-06-23

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  norwaynut on Sat 19 Jun 2010 - 22:42

This is very interesting. Wish I could speak Swedish or Norwegian. I looked at the location of Trysil on googlemaps and was surprised. I always thought that the Germans were much farther up the Osterdal by 2 may. Previously I have never been able to find details of the forces and engagements in this area. So thanks, especially for the breakdown of the units involved. I can see that the composition changed over time, but no other details. Was the MG company motorised? Were the infantry components all on ski? And I noticed 22 Winter War volunteers. I presume they were Norwegians who were returning after the cessation of hostilities there?

norwaynut

Posts : 59
Join date : 2009-12-12
Location : deepest England

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  Stellan Bojerud on Sun 20 Jun 2010 - 2:11

MG Coys were not motorized. Tose guys carried the equipment on theri backs. There was a shortage of skis. The number of Swedish volunters is some 350 plus.
stellan.bojerud@telia.com

Stellan Bojerud

Posts : 14
Join date : 2009-06-23

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  norwaynut on Sun 20 Jun 2010 - 3:53

Stellan Bojerud wrote:MG Coys were not motorized. Tose guys carried the equipment on theri backs. There was a shortage of skis. The number of Swedish volunters is some 350 plus.
stellan.bojerud@telia.com

ah! Now I understand what "SFK" is. Thanks. Stellan, will there be an English version of your book?

norwaynut

Posts : 59
Join date : 2009-12-12
Location : deepest England

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  Stellan Bojerud on Sun 20 Jun 2010 - 17:58

SFK = Svenska Frivilligkåren = Swedish Voluntary Corps (in Finland) including some 800 Norwegians. Some 300 Swedish volunteers served in Norway.

Stellan Bojerud

Posts : 14
Join date : 2009-06-23

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  norwaynut on Mon 21 Jun 2010 - 12:00

Stellan Bojerud wrote:SFK = Svenska Frivilligkåren = Swedish Voluntary Corps (in Finland) including some 800 Norwegians. Some 300 Swedish volunteers served in Norway.

Thank you Stellan. Do you have any more information about other Norwegian units operating in the Osterdal, as part of Group Hiorth ? I dragged your posts through a translation site which only partly worked.

norwaynut

Posts : 59
Join date : 2009-12-12
Location : deepest England

View user profile

Back to top Go down

Re: Trysil 1940-huge German losses?

Post  Sponsored content Today at 3:48


Sponsored content


Back to top Go down

View previous topic View next topic Back to top

- Similar topics

 
Permissions in this forum:
You cannot reply to topics in this forum